Distribution, bearbetning och lagring av magnesiumjoner i människokroppen:

I en mänsklig kropp som väger 70 kg finns det cirka 24 g magnesium (detta värde varierar från 20 g till 35 g, beroende på källa). Cirka 60% av denna mängd är i ben, 29% i muskler, 10% i andra mjuka vävnader och endast 1% i intracellulära vätskor. Hos äldre organismer (över 60 år) reduceras magnesiuminnehållet till 60-80% av innehållet i barnvävnader.
Det högsta magnesiuminnehållet inkluderar vävnader med den högsta intensiteten av metabolismprocesser, såsom hjärnan, muskler (ca 9,5 mmol / kg), hjärta (cirka 16,5 mmol / kg), lever och, tyvärr, även cancervävnad (cirka 8 mmol / kg) . Erytrocyter innehåller tre gånger mer magnesium (2,4-2,9 mmol / L) än plasma (0,8-1,6 mmol / L). De flesta magnesiumberoende fysiologiska processer bestäms av närvaron av den joniserade formen av elementet intracellulärt.
På grund av de höga homeostatiska egenskaperna hos plasma, magnesium och andra element finns i den i en konstant koncentration, är de också associerade med plasmaproteiner och andra kemiska föreningar som bestämmer deras nivå, så bestämningen av magnesiumnivåer i plasma är mycket opålitlig. Medicinska tillstånd i människokroppen har liten effekt på nivåerna av element i plasma, medan de i hög grad stör hemostasen hos intracellulärt joniserade element.

Absorption av magnesiumjoner sker huvudsakligen i jejunum och ileum där den sura miljön råder. Absorption sker i två steg:
• med passiv transport, baserat på fenomenet elektrokemisk gradient;
• diffusion underlättad av TRPM6 (transient receptor potential melastatin) bärarprotein lokaliserat i tarmepitelceller.
Magnesiumabsorption är parallell med vattenabsorptionen. Denna process är mer effektiv när dess längd är längre. Absorptionsgraden är direkt beroende av graden av elementjonisering, dietbalans och hormonell homeostas. Absorption av magnesium sker snabbare i en sur miljö, med en kost rik på animaliska proteiner, omättade fetter, vitamin B6, natrium, laktos, vitamin D, med korrekt utsöndring av insulin och parathyreoideahormon i blodet. I sin tur hämmas magnesiumabsorptionen av: alkalisering av miljön, vissa proteiner, vissa fetter, mättade fettsyror som bildar olösliga föreningar med magnesium, matfibrer, fytinsyra som finns i spannmål, oxalsyra som finns i många växter (rabarber, spenat, sorrel), överskott kalcium (därav samtidiga mejeriprodukter), alkohol, fluorider och fosfater. Det bör komma ihåg att vissa läkemedel också hämmar absorptionen av magnesium.
Magnesium är i allmänhet ett element som är svårt att ta upp. Det har beräknats att endast cirka 30% av det magnesium som konsumeras av människor absorberas dagligen (varav 10% i mekanismen för passiv diffusion). Resten förblir utvisade på olika sätt. Alla typer av tarmsjukdomar från proliferativ till autoimmun har en direkt inverkan på denna process.
Stabiliteten hos magnesiumnivåer i vävnader bestämmer inte bara effektiv och ostörd tarmabsorption, utan också rätt reabsorption av elementet i den stigande delen av nefronen.

Magnesium är en huvudsakligen intracellulär jon. Mer än hälften av magnesium finns i ben, ungefär en fjärdedel är i musklerna, och cirka en fjärdedel distribueras i kroppen, främst i nervsystemet och organ med hög metabolisk aktivitet, såsom levern, matsmältningskanalen, njurarna, endokrina körtlarna. Magnesiumreserven finns antagligen främst i benen.
För närvarande har vi emellertid liten kunskap om mekanismerna för att transportera magnesium in i cellen och upprätthålla en ökad koncentration av detta element intracellulärt. Vi vet emellertid att magnesiumabsorption till stor del beror på underlättad diffusion och beror på många metaboliska och hormonella processer i kroppen.
Det är känt att vitamin B6 och D såväl som insulin kan öka halten intracellulärt magnesium, där adrenalin eller kortisol fungerar tvärtom.
utsöndring
Det huvudsakliga organet som eliminerar magnesium från vår kropp är njurarna. Små mängder av detta element utsöndras också genom tarmen och även med svett. Njurarna ansvarar för korrekt koncentration av magnesium i det extracellulära utrymmet.
http://www.e-manus.pl/